Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
463
fattat själfva kallet med ett utomordentligt allvar, de ha känt
ansvaret inför sig själfva, samtiden och eftervärlden, då de
be-flitat sig om att vårda den gnista, som naturen nedlagt i dem,
så att den blef en klart och långt lysande eld. De ha besannat
den gamla regeln, att icke geniet ensamt, utan vården om gåfvan
skapar de stora verken, en sanning som belyses af den antika
konsten, af den franska och tyska klassicismen.
Den svenska konsten har ofta nog ägt utöfvare af slösande
sinnelag, dess genier ha handhaft sin sång lika sorglöst som
sitt lif, de ha aldrig blifvit det som naturen afsett med dem
vid deras födelse. Men det förefaller uppenbart att ju äldre
den europeiska kulturen blir, ju längre aflägsnar den sig från
det stadium af ursprunglig inspiration och omedveten ingifvelse,
som karaktäriserar den primitiva konsten. Inspirationen måste
finnas — men också medvetandet om nödvändigheten att leda
den i rätta fåror och låta det skapade verket bli mer och mer
en frukt af ett själfkritiskt arbete.
Men det är icke nog med själfva samvetsgrannheten i
arbetsmetoden. Våra stora diktare ha alltid befunnit sig på
höjden af sin tids humanistiska bildning, och i föregående artikel
är vidrördt, huru en Strindberg brottas med hela den moderna
kulturen. De öfriga, utrustade med ett större sinne för sin
be-gåfnings rätta proportioner, ha begränsat sig till att taga del
af det område i kulturen, som stödjer och fördjupar deras
diktning. Och blott undantagsvis ha de nöjt sig med att
uteslutande odla sin konst. Det ligger också något absurdt i
poesien som yrke, liksom yrkespolitikern egentligen är blott en
skuggbild. Hvarken poesien eller politiken kunna utöfvas för
sin egen skull utan för lifvets, och lifvet är hvarken enbart
poesi eller politik, utan en sammanfattning af en mångfald
makter, hvilka i mer eller mindre grad måste behärska konsten.
Hvarje diktare måste ytterst syfta mot universella värden.
Dessa båda förpliktelser, vården om konstverkets slutgiltiga
dräkt, som är vården om den egna odödligheten, och
vården om skaldens bildning, har man icke fullt förstått inom
den nya generationen. Här råder en oförtruten täflan att
åstadkomma det största antalet böcker under den kortaste
tid, och den vanliga följden blir, att den begåfning, som
vid sin debut lofvade åtskilligt, så småningom myntat ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
