Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
465
nya banor. Men ser man på innehållet och på
lifsåskådnin-gen, som uppburit det mesta, utmärker den sig ofta för en
skepsis i fin-de-siècle-stil, som alltför tydligt röjer epigonskolan.
Stamfäderna för denna åskådning kunde gifvetvis icke vara de
stora föregångarna, som på ett helt annat sätt stridt för en
lifsåskådning och hvilkas diktning ägde både den äkta
tragediens djup och den mest strålande lifsbejakan. Läromästaren var
här ingen annan än Hjalmar Söderberg. Denne begåfvade
skriftställare, alltför mycket beundrad af Levertin, är en typisk
öfver-gångsfigur. Främmande för mycket af det bästa i den
samtida litteraturen, förmår han icke skapa jämbördiga dikter,
och gripen ända in i hjärtat af skepticism studerar och
älskar han den litteratur, som alstrat de största skeptiker och
formkonstnärer i europeisk diktning, den franska litteraturen,
som just nu hade en ypperlig representant i Anatole France
ocli hans satiriska kulturromaner. Hjalmar Söderberg framstår
i alla händelser som en fullt själfständig personlighet och en
sällsynt skicklig berättare af småting, men äfven förfogande
öfver poetisk stämning såsom i den med utsökt konst gifna miljön
från det Stockholm som dör, i Martin Birck, typen för en trött
och viljelös man, en blek broder till Nils Lyhne och Arne
Gar-borgs Trætte Mænd.
Men som läromästare för de unga litteratörerna är han af
mera tvifvelaktigt värde, liksom man icke gärna skickar sina
barn till en lärare, på en gång tviflare och njutningsaristokrat.
Man fann emellertid här en dyrkan åtminstone, dyrkan af
formen, af ordet själft, vägdt många gånger af denne med sina
håfvor så njugga skriftställare. Men här fanns också något
annat, som blef de ungas förnämsta förbannelse: erotiken.
1880-talets oerhörda diskussion om äktenskapet och
kärleksproblemet har äfven under den följande perioden en
outtröttlig talman, Strindberg, som aldrig kommer att ledsna på
framställningen af det oförsonliga, hatfyllda, djävulska i
känslan mellan de två könen, hvilken får prägeln af en enda stor
rättegång mellan käranden och svaranden, där ingendera kan
förmå sig att tiga. Eljes har 1890-talet besjälat kärleken,
som hos Hallström och Lagerlöf, och låtit problemet gå upp i
ren poesi; dessutom finnes särskildt i den historiska dikten en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
