Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
471
tåligaste af alla former i poesien, därför att den är den mest
personliga, och äfven lyriker med en sådan storartad begåfning
som Victor Hugo och Swinburne ha dock förr eller senare sett
sig tvungna att utvidga sin form för att icke stelna inom den.
Först och sist gäller det nog äfven för en lyriker att skaffa sig
en prosastil, och en blick på vår egen litteratur visar, huru
den ene lyrikern efter den andre också varit en betydande
prosatör, medan den, som blott odlat den lyriska formen,
antingen förytligals eller förstummats. Den andre skånske
lyrikern, Vilhelm Ekelund, har säkerligen lidit af lyrikens
subjektivism.
Den samling, som befäste hans rykte, var »Melodier i
skymning» (1902). Här finns emellertid ännu en hel rad af
naturdikter från Skåne, som icke blott uttrycka en personlig
stämning utan äfven gifva en fixerad bild, »Kastanjeträden
trötta luta», »Skånskt vinterstycke», »Ringsjövår», »Åsen».
Men gång på gång, som i »Visioner och harmonier», träder
redan det mystiska grubbel fram, som fanns äfven hos Österling,
ehuru af en vida mer ljus prägel. Det är på denna ton, som
skalden oafbrutet spelar vidare, medan verkligheten sjunker
undan i ett allt djupare töcken. Kanske att ingen i vår
samtida litteratur på ett sådant sätt borrat sig ned i sin egen
personlighet som Ekelund i en följd af diktsamlingar. Man kan
med skäl ifrågasätta om icke en sådan liten fulländad sång som
den om kastanjeträden, på en gång natur och själ, äger ett
större poetiskt värde än många af Ekelunds senare alster, men
som psykologiska dokument står »Melodier i skymning» tillbaka
för sina efterföljare.
Ekelund sträfvar efter att fånga allt sprödare och intimare
själsrörelser i diktens form. Men det säger sig nästan själft,
att en dylik poesi så småningom måste upplösa sig i
stamningar och snyftningar, och i själfva verket är också Ekelund
af våra mera framstående lyriker den ypperste utöfvaren af
den fria rytmen. Det lyckas honom verkligen att skildra något
af det invecklade, sensitiva, nervösa hos den moderna
människan med dessa ständigt växlande verslinjer, där pauserna äro
lika vältaliga som orden, och bekännelserna få en klang af
religiöst allvar öfver sig, en religion, som söker att finna en ny
förklaring till allt det oförklarliga. Skaldens förtviflan inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
