Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
Gari David Marcus
världen, som blir alltmer olik hans egen skönhetsvärld, stegras
och får en dof underklang af hj ärtslitande Weltschmerz.
»Min själ är som en stum decembermorgons frostgråa gryning,
där den likgrå släpar sitt brustna anlet
öfver smutsen af droppande gränder.
Min själ är en brusten himmel.
O, Gud, gif mig toner,
skönhet:
att jag må glömma.»
Hela denna elegiska diktning gör intryck att vara skrifven
af en människa, mera ensam än någon annan i hela världen, och
liksom för att med verklig vällust bada sig i denna stämning
drifver skalden omkring i storstaden, på Berlins gator med sitt
myller af människor.
Om också Ekelund under grubblet på sitt väsens dunkla
gåta då och då format poem af en egenartad skönhet,
skälfvande som en mimosa och fyllda af en hel själs ve, så kan
det inte nekas, att han äfven visat den stora svårigheten att
odla den fria versen i större utsträckning, och redan hos
honom finnas icke så få verser, som onödigtvis utmana
munterheten. Man gör kanske rättast i att hos Ekelund betrakta dem
som försök till något nytt, hvilket icke ännu fått sin slutgiltiga
form, medan den fria fersen hos eftersägarna är den rena
form-lösheten.
Från Halland härstamma tvenne lyriker, och man ser
således att Stockholm ingalunda spelar någon bestämmande
roll för litteraturen, utan att den ena bygden efter den andra
alstrar sina diktare alldeles som under den svenska
romantiken från 1800-talets början. Den ene af dem är Fredrik
Vetterlund. Efter sin ålder tillhör han en äldre generation,
men då hans förnämsta dikter publicerats först 1909, »I
gråbergsland», så hör han onekligen till de yngre.
Den Vetterlundska diktsamlingen hör för öfrigt till de allra
vackraste under de senare åren och är därför förtjänt af mera
uppmärksamhet från publiken än den rönt. Det förefaller som
om poetens äldre dikter blott varit förebud till den lyriska vår,
som slutligen bröt in. Versen äger visserligen inga bestickande
egenskaper, som genast springa i ögonen, men den är skrifven
af en konstnär, som fullständigt behärskar sitt instrument. For-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
