Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
487
studera sitt motiv, och berusad af sin egen diktion flyger hans
fantasi i väg från scen till scen; den bästa skapelsen, det första
dramat i volymen »Härskare», har här och hvar verkligt
dramatiska monologer, fyllda af både poesi och visdom, men
personerna tala mest med sig själfva, icke med hvarandra, och det
hela drunknar slutligen i lyrik och buller.
Den vackraste skapelsen har Anders Österling åstadkommit,
icke med sitt versspel »Bäckahästen», som trots vacker lyrik
och god uppränning dock icke är genomfördt med den rätta,
robusta styrkan. Det är ungdomsdramat »Nattens röster» (1906)
som står främst. Verket är alls icke något psykologiskt drama.
Det är en hymn till konsten och en apoteos af musiken, som
bär diktionen, en symfoni i fyra akter, och de olika gestalterna
äro blott instrument, röster, som tolka musikens alla
vibrationer i verser och bilder af en sällsynt skönhet och lyftning.
De sista åren af detta 1900-talets första decennium ha fört
med sig en stegrad realism, som tagit sig uttryck i en ökad
förmåga att framställa människor ur olika samhällsklasser. Det
ser ut som om man hölle på att öfvervinna romantikens nervösa
människotyp, ett rof för hvarje stämning och därför dömd till
undergång förr eller senare. Det fordras nu, att man icke längre
öfver skattar — med reminiscenser från 80-talet och
naturalismen — omgifningens betydelse för en människas daning. Det
ser ut som om den erotiska sensationens herravälde — ett
väsentligt drag i all romantik — håller på att undergräfvas af en
mera allsidig lifsuppfattning, på samma gång som den mest
typiska esteticismen, en frukt af litteraturen men ej af lifvet,
synes vara dömd till undergång.
Det fordras af skalden en klar insikt i den moderna
människans väsen och vilja, och det går inte längre an att göra henne
betingad af andra krafter än de väsentliga. Både dekadenten
och brackan äro besatta af sina drifter och viljelösa redskap,
men det finns ingen orsak längre till att framställa dylikt
folk. Det är tid på att skildra det ädla, det stora,
själfupp-oIfrande, kampen för kallet och uppgiften, den fria viljans
strid mot omgifningen, hvilket äfven kan sluta med personlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
