Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vnr
Judarne1), 1 »lef ett aktadt embete för de sa kallade spmilatorrs,
som skulle på en gång såsom en lif vakt skydda Kejsarens
person oeh verkställa herrskarens nyckfulla dödsdomar.
Med kristendomen blefvo begreppen personlighet och
menniskovärde först klara för reflexionen; genom
kristendomen lades allra först en sedlig grund för straffrätten. De
kristne, under de första 5 århundradena, ogillade dödsstraff och
ville derföre aldrig vara närvarande vid dessa straffs
verkställande, ja, flere af Kyrkofadren såsom TcrtuUiarms († 220),
Lar-tantius († 330), uttalade sitt bestämda klander af detta straff,
såsom icke förenligt med kristendomens läror2). Kyrkan sökte
tvärtom göra gällande den grundsatsen, att den brottsliges
förbättring icke tinge vid straffet åsidosättas och kyrklig penitens
sattes derföre i stället för många af de verldsliga straffen, äfven
der lifvets förlust eljest var stadgad i de verldsliga lagarna.
Men på samma gång Kyrkan sjelf i sin lagstiftning afhöll sig
ifrån dödsstraffen — »Ecelesia abhorret a sangvine», hette det,
— och förbjöd sina tjenare att verkställa dylika straff, nekade
hon dock icke den verldsliga makten att deraf betjena sig3).
En åt individen i vissa fall medgifven eller åt ätten
tillerkänd, af seden begränsad, rätt att hämnas vissa brott, har
utgjort en af de väsentligaste grundsatserna i den äldsta
germaniska straffrätten4). Likväl voro dödsstraff, hvarmed rätts-
1) Michaelis: Mosaisches liecht V. § 232.
2) Se härom i Mittermaiers berömda arbete: Die Todesstrafe
Heidelberg. 1862 p. 6 — 7. samt Recueil de 1’Académie de Ugislation de
Toulouse. X: p. 495—98. — Hetzel: p. a. st. s. 71.
3) Loiseleur: 1. c. p. 141. »Le mécréant, le sorcier convaineii en
cour de chrétienté était livré au bras séculier, qui le faisait brfiler. I.a
sentence ecclésiastique avait bien pour effet d’entrainer celle du juge
laVque, mais cette dernière condamnation 1’Ëglise ne la prononijait pas,
encore moins se chargeait elle de rexécuter».
4) Jfr Nohdström: Svenska Samhällsförfattningens Historia.
Helsingfors. 1840. II. p. 229 o. f. 389—90. — Wilda: Bas Strafrecht der
Germanen. Halle 1842. p. 169. o. f. — Schmid: Die Gesetze der
Angelsaeh-sen. Leipzig. 1858. s. 571—73. — Wächter-, Bciträge zur dcutsclien
Ge-schichte, insbesondere zur GescJuchte des deutschen Slrafrechts. Tübingen.
1845. s. 42 o. f. — v. Amira: Das altnorivegische Vollstrechungisverfåhrén.
München. 1874 s. 10. o. f. — Konrad Maurer: Island von seiner erxten
EntdeeJcung his zum Untergange des Freistaats. München. 1874. s. 36».
Thonisbkn; L’organisation judiciaire, le droit pénal et la procedure pénale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
