Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Åsigterna om Dödsstraffet såsom de framträda i den svenska lagstiftningen före 1736 - Den Mosaiska lagstiftningens inflytande på uppfattningen af Dödsstraffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mosaiska lagstiftningens inflytande.
3
utmärkte en särdeles skändlighet eller låghet i karakteren, såsom
mord, mordbrand, förgöring genom förgift, förräderi
o. s. v., hvilka gerningar i de äldste lagarna benämnas
ni|jings-værk och or b o tæ mal, kunde försoning genom böter icke ega
rum. Gerningsmannen ansågs hafva genom dylika handlingar
förverkat rätt till lifvet, utan utsigt att förmedelst böter kunna
försona sitt brott1).
De skandinaviska folkens äldsta rättseder, såsom de äro
oss bekanta genom de till vår tid bevarade rättssamlingarna,
utmärka sig i allmänhet icke för någon grym blodtörst. Tvärtom
andas de en, med afseende på dåvarande kulturstadium,
anmärkningsvärd mildhet, som ingalunda gynnade användningen af
dödsstraffet. Men om också detta förhållande, sådant det i
allmänhet framträder i de äldsta till vår kunskap komne
rättssamlingar, otvifvelaktigt måste härledas från kristendomens
inverkan på sederna, så synes deremot den här och der i våra
landskapslagar och ännu mera i landslagarna och stadslagarna
framträdande strängheten och frikostigheten med dödsstraff’ och
stympningsstraff for vissa brott böra tillskrifvas den allt mer
under Medeltiden utbredda föreställningen, att Mosaiska
lagstiftningen, med sina särdeles grymma, på en oblidkelig
ta-lionsprincip grundade, straff’, var en gudomlig positiv
lagstiftning, hvilken för alla folk och för alla tider skulle vara
gällande till efterföljd För dråp, begånget utan rätt lifsnöd
eller utan försvårande omständigheter, hvilket enligt
landskapslagarna, i allmänhet kunde med böter försonas2), gällde derföre
1) I både den äldre och den yngre Vestgötalagen finnes en afdelning
med rubrik: T>Orbot<E mah. Deri uppräknas de gröfsta brotteD, som
utmärka stor nedrighet hos gerningsmannen och de kallas derföre ock
ni-pingsværk. I den y. V G L: som fördelar dem i två klasser, säges om
den brottslige (Orb. 1): »han hauir firi giort lanöæ ok lösum örum allumn.
Men om de svåraste af dessa brott anmärkes: »All |iæssi mal æru ezöre
konogs. losæ sik huar af skoglie wi|) konung me[> firitighi markum. paghær
han bijier firi banum sum han hauer brutit vi|i», hvilket angifver att vid
slutet af 13:de seklet hade äfven åtskilliga af de svåraste af de urbota
brotten uppfattats såsom brott emot den af konungen med ed besvurna
landsfriden och under vissa vilkor blifvit gjorda försoningsbara.
2) Då UL: M. 31: 1 stadgar: »giældi liff gen lifwi. ok lim gen limin,
tillägger den dock omedelbart derefter: sgiældi ok ængin f)æn liff fore
liff. ællr lim gen limi. sum botum orkær ællr borghæn til fuldræ botse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
