Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Mord begångna af qvinnor; qvinnors afrättande icke nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar det skal att afrätta qvinnor?
195
allt mera gällande, och blef, kan man säga, regel efter år 1830
att benåda barnamörderskor till lifvet, intill dess den
lagstiftande makten ändtligen 1861 borttog dödsstraffet for detta
brott. Efter denna förändring i lagstiftningen hafva
barnamorden, föranledda år efter år af samma bevekelsegrunder’), i
verkligheten icke blifvit ökade, om ock de sakfalldas antal
synes stegradt, hvilket förhållande förklaras deraf, att så länge
dödsstraffet qvarstod, mången domare hellre än att falla frikände,
sä snart bevisningens svaghet lemnade ringaste utväg öppen
att undvika ådömandet af ett straff, som allmänheten länge
ansett allt för strängt emot ett brott, der de förmildrande
omständigheterna i de flesta fäll äro öfvervägande.
Det är en ibland fängelsedirektörer och fångpredikanter
vid straffängelserna för qvinnor i Stockholm (å Norrmalm) och
i Göteborg under en lång följd af är gjord iakttagelse, att bland
fångpersonalen äro barnamörderskor de stillsammaste och
fredligaste, de hvilka visa sig mest mottagliga för goda
förmaningar och råd och i allmänhet iakttaga det bästa uppförande
under fängelsetiden. Också finna fangelsetjenstemännen icke
ringaste svårighet att åt dem anskaffa förmånlig anställning,
när strafftiden gått till ända. Ytterst sällsynt är ock att den
qvinna, som begått barnamord, efter aftjenadt straffarbete,
återfallit i nytt brott af svårare art. Sådant är erfarenhetens
vittnesbörd från den tid, da man till en början under Hera
decennier reguliert med tukthusstraff benådade till dödsstraff
dömda barnamörderskor. Samma vittnesbörd har ock erhållits
efter det att slutligen dödsstraffet för infanticidium ur lagen
helt och hållet utplånades och ersattes med straffarbete från 4
till 10 är (14: 22 Str. B.), hvilket straff genom lagen af den 20
Juni 1890 blifvit ytterligare mildradt till straffarbete från och
med 2 till och med 6 år.
Men, frågar man, finnas väl äfven från kriminal-politikens
synpunkt giltiga skäl att afrätta en qvinna, som begått
mord på sin make eller på sin husbonde, på det att lagstiftaren
derigenom må afskräcka hennes medsystrar från likartade
brott? Kan det vara riktigt att föreställa sig, att en qvinnas
1) I afseende härpå förtjenar att läsas: Étude psychologique .sur les
personncs qui commettent Vinfanticide hos Despinb : Fsychologie naturelle
III. p. 1 — 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
