Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundratusen exemplar. Kineserna tyckte inte att det var lönt att ge ut mindre
upplagor. Under hundratusen exemplar — då var det ju jämförbart med vägg-
tidningar och stencilutgåvor.
Vid denna tid var det sedan länge slut med det överhängande krigshotet
mellan Ryssland och Kina, sånt hörde 1900-talets mörker till. Men fortfaran-
de pikade ryssar och kineser varandra och kineserna gjorde stort nummer av
att Ryssland bara orkat med futtiga trettiotusen exemplar av den berömde
svenske professorn Arvid Gunnarssons banbrytande verk om psioniska gräns-
värden. Det var just dessa stora ord som fick betydelse för fortsättningen.
Det var vid denna tid som den andra Prospectorsonden återvände från sin
ofantliga färd till en stjärna i Skorpionens stjärnbild och medförde ett budskap,
som omöjligt kunde accepteras.
Så länge mänskligheten bara hade raketdrift till förfogande för sin expansion
i världsrymden var Rymdåldern rena krypåldern. Men när den gravitionella
polarisatorn uppfeinns blev larven hux flux en fjäril. Det var slut med kry-
pandet. Nu kunde man flyga. Vikt och storlek hade ingen betydelse, så länge
man bara hade energi tillräckligt för att mata gravidynen — och det hade man.
Energi var inte längre något problem, det hade man oceaner av.
Stjärnorna låg dock fortfarande fjärran. En flygning till den allra närmaste
stjärnan, Proxima i Kentauren, skulle komma att ta många år i anspråk.
Gravidynen kunde möjligen driva upp ett skepps hastighet till en tredjedel av
ljusets — men fyra ljusår är en lång bit även med sådan fart. Ett ljusår är
9.460 miljarder kilometer.
Med fullt järn på gravidynen accelerade ett skepp mycket vackert ända upp
till ungefär 90.000 km i sekunden, men sedan började gravidynen bromsa.
För att förklara fenomenet på vanligt folks språk och inte i skrämmande siffer-
massor brukade man säga som så: Gravidynen åstadkommer en buktning i
rymden framför skeppet och det faller i riktning mot den buktningen. Men ju
större hastighet skeppet får desto mer ökar dess massa (enligt Einsteins kända
formler) och buktningen uppfylls av skeppet: skeppet flyger ikapp och förbi
rymdgropen. Därvid börjar denna dra i skeppets akterparti och bromsa in. Så
enkelt är det med den saken och ljusets 299.792 km i sekunden kan ingen
gravidyn uppnå.
Man kunde ju flyga inom planetkretsen, ända ut till Pluto. Den ligger bara
5 ljustimmar från Solen, futtiga 5.900 miljoner kilometer. Men vad har man
på frusna Pluto att göra? Den är ointressant. Det är de där gnistrande ljusen,
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
