Note: This work was first published in 1978, less than 70 years ago. Dénis Lindbohm died in 2005, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen.
Det finns dock en gräns när det gäller kraftinsatsen. Om man överskrider en
viss mängd energi (som står i proportion till skeppets massa) så återvänder
skeppet inte. Det försvinner i andra dimensioner. Man blev av med summa
summarum fjorton robotsonder när man försökte beräkna storleken av kraft-
insats — samt ett litet skepp med tre astronauter.
Vidare kan inget hopp bli längre än knappt ett ljusår — men man kan ju
göra hur många hopp som helst i serie. Hoppet tar ingen tid alls för de som är
ombord, men i relation till utgångspunkten tar ett ljusår ungefär åtta dygn.
Ändå sägs det att rymdhoppen sker utan tidsåtgång, eftersom man enligt Ein-
stein aldrig får tala om samtidigheter i världsrymden. De ombordvarande upp-
lever ett XD-transit som omedelbart och utan tidsåtgång, alltså sker det utan
tidsåtgång.
Men även om Turella-Kuyzo-ekvationen öppnat universum för mänsklig-
heten så var det inte bara att bygga armador och sända ut åt alla håll. Man
måste dock tänka ekonomiskt och rymden är stor. Det är bara åtta stjärnor,
som ligger inom tio ljusårs avstånd från Solen. Resten ligger längre bort, de
flesta fantastiskt mycket längre bort.
Man byggde stellärskepp, men man byggde betydligt fler robotsonder.
Robotsonder, av typ Prospektor, sändes ut på färder från vilka somliga skulle
återkomma först om många år — och somliga inte alls.
När en Prospektor nått fram till en utsedd stjärnas närhet började den av-
söka en rymdglob med åtskilliga millioner kilometers radie för att spåra pla-
neter, men det är inte gjort i en handvändning. Sedan styrde Prospektorn sin
färd till planet efter planet, placerade sig i omlopp och gjorde sina mätningar
och bildupptagningar. En Prospektor är en otroligt komplicerad maskin, och
otroligt dyrbar. De, som föreslog att man skulle vräka ut tusentals Prospektor
åt alla håll, visste inte vad de begärde. Allt kostar.
Och rymden är stor. Under de första tio åren efter att den första XD-transi-
tern sänts iväg upptäckte man bara tre planeter, som kunde anses vara beboe-
liga för människor. Kolonier upprättades genast. Att en av dessa tre planeter
redan hade liv utgjorde inget hinder för mänsklig bebyggelse. Dess högsta livs-
form var en apmänniska, som kanske om en halv million år skulle bli i stånd
att bygga rymdskepp.
Prospektorsonder återvände då och då med sina rapporter från mer eller
mindre fjärran stjärnor. Materialet granskades noga och ibland sändes ett be-
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
