INLEDNING.

Att Don Juan av alla lord Byrons verk hållit sig mest levande beror framför allt på, att det allsidigare än något annat uttrycker hans, med alla sina mänskliga svagheter, så storartade och tjusande personlighet. Det var alltid denna som var grunden till hans överväldigande verkan på sin samtid, ännu mer än hans rent konstnärliga gåvor — hur ansenliga dessa än voro — men det tog tid, innan han förmådde eller försökte att ge den i hela dess rikedom. Åt dess lidelse och patos, dess naturdyrkan och frihetskärlek gav han väl en både till höjd och djup fulltonande röst i senare delen av Childe Harold, men dess vidd och glans och sällsynta vitalitet, dess suveräna kvickhet och humor hade ej fått rum där. Det var först när han i ett slags ironisk överlägsenhet över sitt eget poetskap i vårdslös lek strödde ut alla dess skatter, liksom för att överge det hela, det var först då som han i själva den skenbara disharmonien nådde den stora ton som gav hans väsen fullständigt. Formen lånade han, som bekant, från den italienska renässansens komiska epos, diktens namn och en smula uppränning till handlingen från den spanska sägnen, men innehållet var hans egen erfarenhet av världen, personligt upplevd eller nyckfullt fångad i flykten med fantasiens syn. Hur fritt han gick tillväga, har han själv med vanlig öppenhet talat om i ett brev till förläggaren: »Ni ber att få planen till Donny Johnny; jag har ingen plan — jag hade ingen plan, men jag hade och har stoff...»