Stoffet var ansenligt nog, det var Byron själv och allt vad han behagade trolla fram ur livets tumult och prägla med sin ande; någon annan enhet var aldrig eftersträvad. Hans hjälte var mest bara till för att öppna alla slags portar och behövde därför just ej annan utrustning än sin nyckel till kvinnohjärtan. Stort mer fick han ej heller; och överhuvud betyda diktens gestalter icke mycket i den ström av händelser, tavlor, lyrik och reflektion som en kortare eller längre tid bär den fram. Det var meningen, att den poetiska färden skulle utsträckas från England, där det ofantliga fragmentet upphör, till Tyskland och Frankrike, och att den skulle sluta med Don Juans död på en revolutionsschavott. Det var kanske så gott att ödet avklippte tråden, där det skedde, ty av tyskt och franskt liv hade Byron föga erfarenhet. Nu fick han själv sin död i det Österland som gett dikten dess oförgängligaste episoder. Byrons inflytande på europeisk diktning var genast och rätt länge mycket stort. Genom Don Juan blev det mest fruktbart — man behöver blott erinra om Puschkin, Musset och Paludan-Müller. De särskilda sångernas tillkomsttid anges i noterna, och för hela dikten sträcker den sig från 1818, då Byron var trettio år, till 1822. Han dog 1824. Strandbergs mästerliga översättning utfördes från 1857 till 1865. Hans noter ha förkortats något — när de icke äro Byrons egna, vilket mycket oftare är fallet, än vad uttryckligt angetts.