<poem>4. Britannias krigsgud Nelson var en dag och vore än, om icke bladet vänt sig, men jordat ligger i hans sarkofag Trafalgar, och man glömt vad där har hänt sig. Nu gör man allt för knektarnas behag och flottans folk liksom förnärmat känt sig, dessutom vårdar prinsen hären ömt, men Duncan, Nelson, Jervis, Howe han glömt. 5. Det funnits före Agamemnon mången behjärtad man, och efteråt jämväl man hans gelikar sett; men som i sången man knappt hört talas om en enda själ, så har man glömt dem. Jag för denna gången ser ingen — jag må grubbla mig ihjäl — som anstår mig, om det ej går ännu an att, som jag sade, ta min vän don Juan. 6. »In medias res» ett epos oftast leder (Horatii stråkväg just för epopén), så täljer hjälten, om det lyster eder, i episoder vad som timat ren, förstås på maten, när han slår sig neder i någon smyg med kärestan allen i ett palats, en lustpark, eller grotta, där våra tu ha roligt utan måtta. 7. Så brukas det, men det är ej mitt sätt — med själva början vi begynna böra, och som min plan är att gå regelrätt så vore det ju synd att krokar köra. Jag börjar med en släktled rätt och slätt (fastän det kostar mig en timmes göra) och vill förtälja om don Juans far, och så hans mor, om ni den önskan har.</poem>