<poem>124. Ljuvt är när druvorna vid skörden trilla liksom ett hällregn över lågan mull och purpurströmmar över marken spilla; ljuv är en söndag utom stadens tull, en faders anblick av sin första lilla; ljuvt är för girigbuken rödan gull, för kvinnan hämnd, och plundring för fransosen, prispengar för den engelska matrosen. 125. Och ljuvt, ja! allra ljuvast är likväl på gravens dörr för gamla fröknar glänta och sjuttiåringar, som utan skäl bestämt »oss stackars ungdomar» att vänta till dess de skulle hinna leds ihjäl och lämna oss ett namn, ett gods, en ränta, men, alltför sega, för sin arving gjort procentarräntan stegrad immerfort. 126. Ljuvt är att vinna lagrar som soldat och som skribent; ljuvt är att sams få vara, liksom ibland att få bli desperat, helst på en vän som tråkar ut oss bara; ljuvt är ett gammalt vin, och öl på fat, kär blir oss den som skyddsling vi försvara, och kär vår barndomsnejd, som, undangömd, man aldrig glömmer, fast man där är glömd. 127. Men ljuvare än jord och himmel all är hjärtats första rus — det står allena likt Adams minne av sitt syndafall; nu är man med mysteriet på det rena, och aldrig mer man lära känna skall en så ambrosisk synd, den synd de mena i fabeln med den eld Prometheus stal åt oss i smyg från höga gudars sal.</poem>