<poem>120. Här tar min kyska sångmö, halvt förlägen, sig friheten — var lugn, det har sin gräns, jämväl ett skämt, och jag är icke trägen — hon tar sig den poetiska licens att göra litet avsteg här från vägen; men då jag hela världens reverens för Aristoteles av hjärtat delar, så ber jag om hans tillgift, om jag felar. 121. Fastän vi sällan språng i tiden gille ber jag att ni från juni (på den dag, förutan vilken allt mitt sångarsnille på ämnen vore länsat i ett tag), med våra unga tu i sikte, ville gå några månader förbi, som jag. Det var november, dagen vet jag icke, det är så mörkt den tiden, vart vi blicke. 122. Men därom strax. — Ljuvt är i nattlig timma att i den blånande lagunens stad på långt håll gondoljärens sång förnimma och årorna som plaska rad i rad; ljuvt är när aftonstjärnan börjar glimma, när nattens fläktar tassa blad från blad, ljuvt är att se regnbågen stå på vågen och dristigt mäta själva himlabågen. 123. Ljuvt är att nalkas till sitt hem i natten och höra gårdvarns djupa välkomstskall, ljuvt är att strax man lägger från sig hatten av ögon mötas, klara som kristall, ljuvt är att somna in vid sorl av vatten och vakna upp vid lärkans glada trall, ljuvt klingar surr av bin och flickans pjoller och fågelns sång och barnets första joller.</poem>