<poem>132. På nya medel nu patenter tas att frälsa själar och därhos med rätta av kroppen reda korparna kalas; Sir Humphry Davys lampa, som vi sätta i gruvarbetarns hand som skydd mot gas, tombukturesor, nordpolsfärder — detta gör släktet samma nytta, vill jag tro, som det att skjuta dem vid Waterloo. 133. Ett fenomen är människan, begär och lidelser i sällsam sammangjutning; men skada, att all njutning syndig är och synden likaså ibland en njutning. Få veta vart de syfta någotnär, men vad än vägen månde ta för lutning, så går den kors och tvärs, och när vi nå det mål vi sökt, så ska vi dö — och så — 134. Vad så? — Det strandar vår beräkning på — därför godnatt. — Jag fortfar att berätta: det var en dag uti november, då de höga fjällar isa sig och sätta den vita hättan över mantlar blå, då havets skum de yttre skären tvätta när bränningarna bryta sig mot dem, och själva solen somnar klockan fem. 135. Det var (på väktarspråk) en kuslig natt och utan månsken; vinden kom i byar och litet var framför sin brasa satt. Det ligger något Gud vet vad som kryar i detta skimmer, något ljust och glatt, som i en sommarhimmel utan skyar: en brasa är mig kär, och hälsosam med hummersallat och champagne och glam.</poem>