<poem>136. Det led mot midnatt. Julia låg så röd och sov, som jag förmodar — men fick höra ett bultande som kunde väckt en död, ifall man även kan de döda störa, och detta saknar icke sina stöd helst som man vet de engång väckas böra. Tätt utanföre dörren, riglad nyss, en stämma ropte: »donna Julia — tss! 137. »För Guds skull upp, min fru — er man är vaken och här med halva stan — tag er i akt! Jag har väl aldrig heller hört på maken! Men mitt fel är det ej — nog höll jag vakt — fort bort med rigeln, hör ni, och med haken — vi ha dem ju i trappan, har jag sagt; släpp honom genom fönstret ut i parken — det är väl ej så fasligt långt till marken!» 138. Och in med facklor och med folk i fläng kom don Alfonso utan all besinning, och som de flesta av dem fått en släng av egna huskors, funno de en vinning uti att väcka i sin varma säng en fru som hotade sin makes tinning; ty sådant smittar, och om en går fri så låter kanske ingen enda bli. 139. Jag vet ej vad Alfonso misstänkt fann och vad han hade fått uti sitt sinne; men för en så pass väluppfostrad man var det en grovhet, som vi genast finne, att komma till sin hustrus säng som han, helt oanmäld, och ta emot därinne samt ropa fram sitt folk med svärd och ljus till vittnen på sin ära — och sin frus.</poem>