Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<poem>136. Det led mot midnatt. Julia låg så röd
och sov, som jag förmodar — men fick höra
ett bultande som kunde väckt en död,
ifall man även kan de döda störa,
och detta saknar icke sina stöd
helst som man vet de engång väckas böra.
Tätt utanföre dörren, riglad nyss,
en stämma ropte: »donna Julia — tss!
137. »För Guds skull upp, min fru — er man är vaken
och här med halva stan — tag er i akt!
Jag har väl aldrig heller hört på maken!
Men mitt fel är det ej — nog höll jag vakt —
fort bort med rigeln, hör ni, och med haken —
vi ha dem ju i trappan, har jag sagt;
släpp honom genom fönstret ut i parken —
det är väl ej så fasligt långt till marken!»
138. Och in med facklor och med folk i fläng
kom don Alfonso utan all besinning,
och som de flesta av dem fått en släng
av egna huskors, funno de en vinning
uti att väcka i sin varma säng
en fru som hotade sin makes tinning;
ty sådant smittar, och om en går fri
så låter kanske ingen enda bli.
139. Jag vet ej vad Alfonso misstänkt fann
och vad han hade fått uti sitt sinne;
men för en så pass väluppfostrad man
var det en grovhet, som vi genast finne,
att komma till sin hustrus säng som han,
helt oanmäld, och ta emot därinne
samt ropa fram sitt folk med svärd och ljus
till vittnen på sin ära — och sin frus.</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0045.html