196. Ett barn, som stirrar på ett ljus som brinner, ett dibarn, i den stund det bröstet tar, den fromme, när till Herrans bord han hinner, araben, då en främling stannar kvar, matrosen, när han prisen redlös finner, en girig vid sitt skrin — en högtid har, men det är intet mot att vaka över en vän som sover och som ro behöver. 197. Där ligger han så trygg och oss så kär som vore han vårt eget väsens daning, så stilla och så hjälplös och så skär och om sin tjusningsgåva utan aning; allt vad han prövat, känt och lidit, är djupt, djupt begravet för vår tysta spaning, där ligger han, i all sin svaghet täck, som döden lugn, men utan dödens skräck. 198. Hon vakade — och känslan av att vara med kärleken och havet helt allen rann över hennes själ uti den klara, förtigna natten. Mellan berg och sten de rett sitt bo, betryggade mot fara, och fästet, som av tusen stjärnor sken, såg ingenting så av förtjusning glöda som hennes vackra kinder, hennes röda. 199. Ack! kvinnors kärlek är dock, kan man säga, en ljuvlig ting och farlig på en gång, de sätta på ett kast allt vad de äga, och tappas det, så blir ej glädjen lång, då sitta de där och förlusten väga och deras hämnd är såsom tigerns språng snabb och förkrossande; men de tortera på samma gång, sig själva kanske mera. 110