192. De voro ju så unga, hon och han, så vackra och så utan uppsikt ställda, och stunden sådan då man hos varann ser önskningar, de där, till handling svällda, en evighet ej återkalla kan, en stund, då man får ögonblicken gälda med evig eld — som blir den syndarns lott som gör en annan illa eller gott. 193, Ack, stackars Juan och Haidie! ett par så älskande, att man kan tryggt förklara att blott det första paret engång har så råkat i fördömelsenes fara. Haidie, som lika from som vacker var, nog hört att man bör taga sig till vara för helvete och skärseld — men förstod i krisens stund ej vara minnesgod. 194. Där glimma deras ögon nu, de tvennes, i månsken, och hon slår sin vita arm kring Juans nacke och han sin kring hennes, halvt skymd i lockarna kring hennes barm. Varenda suck liksom en blomdoft kännes där i hans knä hon sitter, vit och varm, de likna där en marmorgrupp, de båda, naturlig, blottad, grekiskt skön att skåda. 195. När, efter känslans utbrott slag på slag, don Juan fick i hennes armar blunda, sov icke hon, men höll med ömt behag hans huvud mot sin fulla barm, och runda, såg än mot skyn, än på de bleka drag, som fingo värma sig emot det sunda, bräddfulla hjärtat, som betaget slog i tvekan om det än beviljat nog. 109