12. Haidie och Juan voro icke gifta, men det var deras skuld, det; och du har, min kyska läsare, ej rätt att skrifta berättaren. Men om humör du tar, så kan du slå ihop min bok och vifta farväl till detta vilseförda par förrän det går för långt; ty det är vådligt att läsa slika ting, och mindre rådligt. 13. Men lyckliga de voro, och i grunden var det en ren, fast otillåten fröjd; Haidie förgät dock, frossande i stunden, att fadern kunde ligga snart förtöjd. När man är kär förräntar man sekunden, så länge man ej hunnit bliva nöjd, och därför lät hon Juan hjärtligt kyssa och sin herr far på kaparvis få kryssa. 14. Hans sätt att skaffa mynt har sina brister och alla flaggor lät han plundra; men giv honom titel premiärminister — och det blir en beskattning blott, min vän. Vår man, mer anspråkslös, fast litet bister, och långt mer ridderlig än kronans män, drog fram på havets kungsväg, glad i hågen, i sitt bestyr som uppbördsman på vågen. 15. Vår gamla hederskrona fått lovera för storm en längre tid, än vanligtvis, och tänkte kunna fiska åt sig mera, fastän en by förstört en vacker pris. Han alla sina fångar lät numrera liksom kapitel i en bok precis, värderade, med bult och tackjärnsbollar, från tio ända till etthundra dollar. 120