56. Klimatet stämplat honom med en rik, en jonisk finhet, svår ibland att dölja; hans täcka bostad, fågelns näste lik, hans lust att allting skönt på spåren följa, hans smak för blommor, kärlek för musik och fröjd åt bäckens klara silverbölja, föll på hans själ förfriskande som dagg i timmar utan oro, utan tagg. 57. Den kärlek, som ej räckte till för tvenne, gav han sitt barn; och hon var alltid mån att jämna skrynklorna på gubbens änne, som mulnat mellan dråp och blod och rån; det fattades att man förledde henne, för att den gamle — plötsligt vänjd ifrån barmhärtighetens mjölk — på en gång torde i blindhet rasa, som cyklopen gjorde. 58. Tigrinnan, som man frånryckt hennes ungar, förfärlig är och bådar intet gott, världshavet, när det jäser högt och gungar, med skeppsbrott hotar den som kusten nått; men det som bryter ut och dödar slungar har förr sin gräns i eget övermått än vreden, än den djupa, sammanbitna, i mänskohjärtan, starka, sönderslitna. 59. Barn skena över skackeln, de som flera, de väsen av föryngring och behag, som skulle i en finare slags lera förnya våra små, högstegna jag. När tidens skugga länger sig alltmera och solen sjunker av vår levnads dag så ge de oss god dag, och stundom plikten, och vi stå kvar med — stenpassion och gikten. 131