52 .1 hemmets dörr (hans forna hem, och rena, ty utan hjärta intet hem) han gick och kände bittert att han var allena när han från ingen ett välkommen fick. Där hade tiden fordom kunnat skena, där hade han fått vila med sin blick på menlösheten hos det barn, det ljuva, som varit för hans bättre jag en gruva. 53. Han var en man av stillsamt skick, som få, men oförsonligare än de flesta, med ringa anspråk och med ganska små behov av yttre nöjen för det mesta, energisk, kvicktänkt, ämnad närapå för något bättre, om ej just det bästa — men sättet, varpå man hans land behandlat, den tuktade till tuktoris förvandlat. 54. Hans smak för makten, lättheten på våg att göra guldets retande bekantskap, de oförrätter, som han kom ihåg, och faran, som var ständigt i hans grannskap, de styggelser han understundom såg, det vilda havet och hans vilda manskap, gjort honom till en våldsman, god att få till vän ibland, fast slem att träffa på. 55. Men något av det forna hjältesinnet sin stråle slungat även i hans själ, lik den som väglett till det Gyllne Skinnet de gamla Colchisfararna jämväl. Han tålte icke freden, blott för minnet utav hans ärelösa lott som träl, och svor all världen blodig vedergällning för det förnedrande i Greklands ställning. 130