20. De stirrade på västerns sol — en stund för alla kär, men dessa tvås förtjusning, ty från en sådan himmels gyllne grund stal kärleken sig på dem som en ljusning när de i kvällen knöto sitt förbund och deras enda hemgift var berusning — de höllo solnedgången kär, som den som sett dem lyckliga och såg det än. 21. Men bäst de stirrade for i detsamma en rysning genom deras hjärtelust, som när en harpsträng eller när en flamma i dallring sättes av en plötslig pust; det var som skulle denna känsla stamma ifrån en aning, om ej fruktan just, och när han suckade det feltes föga att tårar stockades i flickans öga. 22. Det vidgades profetiskt, detta öga, och följde solen djupt i västerled som ginge med den glänsande och höga förgyllda skivan deras lycka ned. Don Juan var beklämd, men visste föga var skälet låg därtill. Han stred och stred och såg på flickan liksom för att spörja var det fanns någon rimlig grund att sörja. 23. Hon log, men på ett sätt som ej plär lända till efterföljd; så vände hon sig bort. Men strax därpå, och det av trots kanhända, vart även hennes vackra öga torrt. På Juans frågor, för att få en ända på denna stämning, svarade hon kort: »Och o m det — nej, det är omöjligt — eller åtminstone skall jag ej se det heller.» 158