16. Och månar sina skiften haft, men funnit dem bägge bli sig lika, på en höjd av lycka, som väl sällan någon hunnit. Till övermättnad vart ej deras fröjd, som ej i sinnlighetens glöd förbrunnit, och ägandet, som gör passionen nöjd gemenligen, blev någonting som ryckte dem ännu mer tillsammans, som de tyckte. 17. Så vackert! och så sällsynt! Men det här var en passion, uti vars djup man sänker sin hela själ, när man rätt ledsen är vid allt det äckel vardagsvärlden skänker, dess smågalanterier och besvär med rymningar och liderliga ränker, där Hymen lyser blott en slinka mer, vars man ej längre än till näsan ser. 18. Skarpt sagt, men sant, det många fått förnimma. Stopp här! — Men dessa genier till par, som aldrig tröttnat vid varann en timma, var togo de sin själs förtröstan, var? Ur eget bröst, ifrån en himmelsk strimma som alla ärvt, men få behållit kvar, ett sken, som namnet romantik vi låna och avundsamma blicka på, men håna. 19. Det är en konstgjord stämning mången gång, en opiidröm från tidig läsning bara, men var hos dem natur och verkligt tvång. Romaner hade ej bragt dem i fara, ty flickans kunskapskrets var mer än trång och Juans skulle klosterartad vara. De kuttrade — av ingen annan grund än trasten gör, och duvorna i lund. 157