28. De skulle bott i skogens gömslen, skygga som näktergalen, och där stannat kvar för världens folkuppfyllda öken trygga och allt fördärv, som där sin kula har. De ädlaste sångfåglar bo och bygga på tu man hand, och örnen ensam far, men kråkorna, som människorna, lockas att kring förruttnelsen i hopar skockas. 29. Med kind mot kind till kudde våra två på slutet somnade i huld förening; men sömnen blev ej djup, ty då och då spratt Juan till, som väckt ur en förstening, och flickan mumlade med läppar små ett språk som bäckens, utan ord och mening, och drömmen kom ett ansiktsspel åstad — det var som luftens lek med törnrosblad. 30. Och lik en vattenspegel, i ett schakt bland Alperna, som känner blåstens vingar, vart hon av drömmen upprörd — denna makt som på ett mystiskt sätt vår själ betvingar då vi ej längre äro på vår vakt. Besynnerliga liv, som drömmen bringar, att omedveten verka med sin själ och med förseglat öga se jämväl! 31. Hon drömde livligt att hon ensam1 var och vid en klippa fängslad utmed stranden, där hon hölls likasom förlamad kvar, fast havet vältrade sig över sanden; snart steg det upp till mun och ögonpar och redan kippade hon efter anden, ty över henne slog varenda sjö sin fradga — men ändå fick hon ej dö. 160