Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32. Då — slapp hon loss och sina färde drog
på fötter som hon skar mot skiffern illa,
men snavade för varje steg hon tog.
Det var som om hon sett ett bylte trilla,
att det var vitt, det syntes tydligt nog,
men icke mer, ty det höll aldrig stilla,
men hjulade åstad för varje gång
hon nappade därefter i sitt språng.
33. När det tog slut så stod hon i en grotta,
där stenispiggar hängde ned från vägg,
ett valv, som sekler hjälpt varann att blotta,
där själen ammade sin ättelägg.
Av fuktigheten, som var utan måtta,
dröp hennes hår, och ögat vart till drägg,
och svarta ringar gjorde varje droppe
som frös till marmor i sitt fall däroppe.
34. För hennes fötter, livlös, kall och1 våt
och blek som skummet på hans likblå änne,
som flickan gnuggade emellanåt,
(fast det ej lyckades, som förr, för henne)
låg Juan sträckt. Och havets jämmerlåt
för hennes öronhinnor, för de tvenne,
ljöd som ett sjörås klagan. Sammanträngd
var denna stund, men av en livstids längd.
35. Bäst hon nu såg på Juan kom en svag
förvandling över honom, och hon tyckte
att Lambro på den dödes anletsdrag
sin egen stränga ansiktsprägel tryckte,
en typ av hårdhet och likväl behag.
Haidie spratt upp, men sina ögon lyckte
vid synen av — o Gud! — sin egen far,
som borrade i dem sitt ögonpar.
11. — Byron, Don Juan.
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0171.html