32. Då — slapp hon loss och sina färde drog på fötter som hon skar mot skiffern illa, men snavade för varje steg hon tog. Det var som om hon sett ett bylte trilla, att det var vitt, det syntes tydligt nog, men icke mer, ty det höll aldrig stilla, men hjulade åstad för varje gång hon nappade därefter i sitt språng. 33. När det tog slut så stod hon i en grotta, där stenispiggar hängde ned från vägg, ett valv, som sekler hjälpt varann att blotta, där själen ammade sin ättelägg. Av fuktigheten, som var utan måtta, dröp hennes hår, och ögat vart till drägg, och svarta ringar gjorde varje droppe som frös till marmor i sitt fall däroppe. 34. För hennes fötter, livlös, kall och1 våt och blek som skummet på hans likblå änne, som flickan gnuggade emellanåt, (fast det ej lyckades, som förr, för henne) låg Juan sträckt. Och havets jämmerlåt för hennes öronhinnor, för de tvenne, ljöd som ett sjörås klagan. Sammanträngd var denna stund, men av en livstids längd. 35. Bäst hon nu såg på Juan kom en svag förvandling över honom, och hon tyckte att Lambro på den dödes anletsdrag sin egen stränga ansiktsprägel tryckte, en typ av hårdhet och likväl behag. Haidie spratt upp, men sina ögon lyckte vid synen av — o Gud! — sin egen far, som borrade i dem sitt ögonpar. 11. — Byron, Don Juan. 161