Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40. »Ditt svärd», befallte Lambro. Juan stod
lik en som ingen lust att lyda hade;
men gubben, som vart blek i vredesmod,
drog fram ur bältet en pistol och sade:
»Så komme över dig ditt eget blod!»
Sin nagel han till flintan sedan lade
— hon var begagnad nyss, det visste han —
och spände hanen, för att lägga an.
41. Det är en ting som kittlar upp ett öra,
att höra en pistol som dras på spänn
och veta vad en övad hand kan göra
på tjugu steg (kanhända mera, än
det avstånd hyggligt folk bestämma böra
när man i delo kommit med en vän);
men sällan ha ett par skott växlats, innan
man har en irländsk propp för öronhinnan.
42. Han lade an. Nu kunde en sekund
satt punkt för Juans liv och denna sången;
men flickan sprang emellan dem på stund
och ropte: »min är skulden denna gången;
en slump lät honom kastas på vår grund,
där blott min kärlek hållit honom fången,
och döden skiljer oss ej mera nu,
jag vet din fasthet — känn din dotters, du!»
43. Nyss var hon idel gråt och huldhet bara,
nu blek som en staty, men framför allt
energisk och så blind för all slags fara
som om hon sökte döden tiofalt;
ja, liksom för att bättre sikte vara
så reste hon sin spänstiga gestalt
och såg sin far i synen — men försökte
ej hejda fingret som han redan krökte.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:15:02 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/donjuan/0173.html