40. »Ditt svärd», befallte Lambro. Juan stod lik en som ingen lust att lyda hade; men gubben, som vart blek i vredesmod, drog fram ur bältet en pistol och sade: »Så komme över dig ditt eget blod!» Sin nagel han till flintan sedan lade — hon var begagnad nyss, det visste han — och spände hanen, för att lägga an. 41. Det är en ting som kittlar upp ett öra, att höra en pistol som dras på spänn och veta vad en övad hand kan göra på tjugu steg (kanhända mera, än det avstånd hyggligt folk bestämma böra när man i delo kommit med en vän); men sällan ha ett par skott växlats, innan man har en irländsk propp för öronhinnan. 42. Han lade an. Nu kunde en sekund satt punkt för Juans liv och denna sången; men flickan sprang emellan dem på stund och ropte: »min är skulden denna gången; en slump lät honom kastas på vår grund, där blott min kärlek hållit honom fången, och döden skiljer oss ej mera nu, jag vet din fasthet — känn din dotters, du!» 43. Nyss var hon idel gråt och huldhet bara, nu blek som en staty, men framför allt energisk och så blind för all slags fara som om hon sökte döden tiofalt; ja, liksom för att bättre sikte vara så reste hon sin spänstiga gestalt och såg sin far i synen — men försökte ej hejda fingret som han redan krökte. 163