36. Hon reste sig och nedföll med ett skrik av fröjd, men också skräck, att se och höra den, som hon trodde gravlagd i en vik av havet, nyss uppstånden, för att göra kanhända hennes älskling till ett lik. Fast hon höll av sin far, som barn det böra, fann hon det hemskt... Och något thesso likt har jag bevittnat själv, men tyst med slikt! 37. Upp Juan sprang vid flickans ångestskri och grep sitt svärd, som han på väggen hade, men uppehöll på samma gång Haidie. Lambro, som' vanlig köld ådagalade, log hånligt åt hans donquixotteri och, efter att ha envist tegat, sade: »Ettusen sablar hit jag ropa kan, stick in ditt svärd,, stick in det, unge man!» 38. Men flickan slog sin arm kring fadern redan. »Min Juan — det är han — det är ■— min far; böj knä med mig, så tör han blidkas sedan. Och du, min far! du näns ej hålla kvar ditt barn emellan hopp och fruktan, medan hon kysser mantelfållen som du har? För övrigt gör med mig vad du behagar, men skona endast den här gossens dagar!» 39. Outrannsakelig den gamle stod, men blick och stämma tycktes lugna vara — ej alltid tecken till att han var god. Han såg på henne, utan ens att svara, och vände sig till Juan sen, vars blod, som kom och gick, väl vittnade om fara, men också om beslut att rusa på den första fiende han skulle få. 162