48. Just som de rusade åstad, de många, så ryckte Lambro själv som hastigast sitt barn till sig, och höll — som ormar fånga sitt rov — Haidie med knutna muskler fast; kvickt som en retad äsping sköt den låga sjörövarskaran på sin fångst i hast, förutom förste man, som låg där duven med högra skuldran tvärsigenom kluven. 49. Den andra fick sitt kindben fläkt eländigt; men tredje man, en gammal buss, och käck, hanterade sin sabel, nu som ständigt, så skickligt, att han fick sin man på fläck besinningslöst till golvet sträckt behändigt, där blodet syntes som en liten bäck ur tvenne djupa sabelhugg, och röda, från huvudskålen och från armen flöda. 50. Så bars han ut ur rummet, där han bodde, och gamle Lambro gav dem att förstå att de till skeppen skulle, som han trodde vid niotiden färdiga att gå. Han lades i en båt och folket rodde till några brigantiner, några små, samt stuvade sin fånge utan suckan i en av dem och satte vakt för luckan. 51. Hur lyckans växlingar i livet frodas, men något argare har sällan skett: en man, med lyckans håvor och det godas så rikt försedd, ung, vacker, som vi sett, blir i den stund då det kan minst förmodas förpassad ut till sjöss oförberett, i järn, ur stånd att röra sig och sårad, och det för det en kvinna vart bedårad! 165