60. Så låg hon oförändrad dag från dag liksom en livlös, men med läppar röda, och ingen kunde märka pulsens slag; dock blånade hon icke, som de döda, och röta kom ej i de ljuva drag, där hopp om räddning lästes utan möda helst som i dem så mycket själ det var som själva döden skulle lämnat kvar. 61. Där var ett själsspel än, men av den art som mejslas: samma tycke oavbrutet; ett marmorliv, sådant det underbart ses i den Mediceiska Venus gjutet och i Laocoons marter lika klart som gladiatorns, där han dör på slutet; ett livsuttryck, som deras rykte gjort, men är och blir ett stenliv immerfort. 62. Hon vaknade till slut, ej såsom den som slumrat, men som en ifrån de döde, allt var så främmande för henne än som skulle hennes sinnen legat öde; hon såg, men kände ingenting igen, och fast det ännu fortfor, smärtans flöde, kom hon ej mer med källan underfund, de tystnat, furierna, för en stund. 63. Hon lät sitt uttryckslösa öga irra på måfå över människor och ting och kunde mållös ligga där och stirra på dem som sysslande i vänlig ring försökte genom avbrott att förvirra den arma, och förströ; vad varken spring och larm, ej heller plötsligt lugn, förmådde med den som knappt en skymt av liv förrådde. 168