64. Hon aktade ej på sin egen far och ej på sina sköterskor därinne; allting, om än så kärt i forna dar, gick utan spår förbi den ungas sinne; hon bars ur rum i rum, men detta, var av ingen verkan alls på hennes minne, och långtifrån att vekna, såg det ut som hennes ögon hotade till slut. 65. En slav gick efter hennes harpa, medan en harpolekare i hast man fick; han kom, men vid de första greppen redan såg hon på honom med en ljungeldsblick, spratt till, och vände sig mot väggen sedan, som om ett svärd igenom henne gick. Han sjöng ett av de kväden, vilka klingat på öarna förrän man dem betvingat. 66. Med sina tunna fingrar slog hon takt mot väggen. Men så började han sjunga om kärlek, och med ens gav flickan akt och såg som vid en plötslig blixt, den unga, hur tomheten sin hand på henne lagt; då brast ur hjärnans strida moln, och tunga, en skur av gråt, som när på fjällets topp i regn de gråa dunster lösas opp. 67. Men yrseln kom igen, och med ett språng stod hon beslutsam upp, och stark tillika, som om hon knappast varit sjuk en gång — då måste alla, som hon mötte, vika; likväl blev aldrig paroxysmen lång och tala hördes hon ej, eller skrika, hon övergick ej ens till raseri när man ibland tog ganska hårdhänt i. 169