72. Men tom och övergiven ligger ön och boningar och människor försvunnit, det blommar knappt en torva, dunkelgrön, där hon och hennes far sin vila funnit, där visar ej en sten var en så skön gestalt omsider sin förvandling hunnit, och endast vågen sörjer där det tros hon gått till ro, arkipelagens ros. 73. Men mången ung grekinma hör man klaga i sånger hennes namn, och mången man förkortar nätterna med Lambros saga, ty älskansvärd var hon, och tapper han. Sin kärlek fick hon plikta för, den svaga, det straff förvillelsen ej undgå kan, må ingen tro han slipper undan heller, förr eller senare det honom gäller. 74. Till annat nu! Jag lämnar åt min hyllas förvar ett ark, där sången gått i moll, ty den som skildrar vanvett kan beskyllas att knappt ha egna skruvar i behåll, dessutom kan ej måttet högre fyllas. Och som min sångmö är ett nyckfullt troll låt oss på nytt don Juan övervaka, som lämnats halvdöd några vers tillbaka. 75. Förblödd och »stängd av lås och bom och häkte» låg han i flera dygn förrän ett ord hos honom minnet av det flydda väckte; men när det skedde fann han sig ombord och gjorde sex knops fart, till dess direkte i lä han hade gamla Ilions jord. Vem skulle där lagt händerna i skötet? Men Juan var så lagom glad åt mötet. 171