68. En skymt av sans hon någon gång förrådde och aldrig hon sin far i synen såg, vad eljest hon med vem som helst förmådde, fast det var ingen som hon kom ihåg; men både mat och kläder hon försmådde, och vad hon tog för droppar, var hon låg, så återfick hon aldrig sömnens gåva, det var och blev förbi, hon fick ej sova. 69 .1 tolv dygn låg hon så, den ljuva kvinnan, men gav upp andan sedan, utan att en suck, en rossling hördes ens, och innan den lilla krets som närmast sängen satt såg stunden då hon skildes och då hinnan begynte som en fryskall vinternatt kring hennes stora, mörka ögon tjockna. Min Gud! att tindra så som de — och slockna! 70. Hon dog, och ej blott hon; hon tog också en ofödd med, som', om han fått se dagen, ur syndens sköt gått ren som snö ändå, men som nu ligger i den gröna hagen, där gren och blom förvissna bägge två, en dubbelskörd, av samma ljungeld slagen, en skörd, som aldrig mogna skall till frukt och aldrig kvickna vid av nattens fukt. 71. Så levde — och så dog hön. Aldrig mera skall sorg och blygsel skugga hennes drag. Hon var ej skapad för att resignera och släpa på sin sorg med välbehag till dess hon dignade av år, som flera; hon levde fort, men njöt sin korta dag och sover vid det hav, det underbara, där hon i livet älskade att vara. 170