144. »Du månens syster! solens brud! (hans art att hälsa på) all jordens kejsarinna! vars löje ger planeterna sin fart och för vars vrede solarna förbrinna! Här kommer — och, jag hoppas, ej för snart? — din slav, med önskan att ditt öra vinna: all världens Sol sänt mig — en stråle — hit att förbereda dig på sin visit.» 145. Gulbeyaz svarade: »Gud give han till dager dröjt! Men tillsåg mina tärnor att bilda vintergatan med varann, och nu iväg, komet, till dina stjärnor! — mäng dig ibland dem, kristen, bäst du kan, men akta både din och deras hjärnor» — Här avbröts hon av sorl och snabba fjät samt ropet: »sultan kommer, majestät!» 146. Först gingo flickor, sediga att skåda, och allehanda snöpingar därnäst — ett tåg, vars längd jag knappast törs förråda. Hans höghet ansåg alltid allra bäst att så på förhand sitt besök bebåda, helst när han ämnade bli nattlig gäst; hon var hans senaste gemål, av fyra, och därför den som råda fick och styra. 147. Han var en gravitetisk man, besjalad upp under näsan, och besatt med skägg. Den dag hans bror med snöret vart hugsvalad satt denne mellan rigel än och vägg. Sin spira förde han, om än förtalad, så gott som någon turkisk ättelägg i Knolles’ eller Cantemirs historia, där Soliman står ensam med sin gloria. 221