tagit sina sex raki före middagsmåltiden, och som svurit på, att malen därför smakat dem så mycket bättre. Nog gjorde jag försök med det, men råkade lika illa ut som skotten, vilken, då han fick höra att ett visst slags fågel (kittiwakes) gåve utomordentligt god aptit, förtärde sex stycken och beklagade sig över, att ”han ändå icke kände sig hungrigare än då han började”. 55: e st. De fördes nu som på ett ungefär från rum till rum, möblerade och rika, men tysta såsom graven, utom när de hunno ett, vars vattenkonst tillika igenom dunklet spelte. En i Turkiet mycket bruklig inredning. Jag påminner mig, säger Byron, huru jag emottogs av Ali Pascha i ett vidsträckt rum, golvlagt med marmor, med en marmorbassäng samt en vattenkonst spelande i mitten o. s. v. 61: a st. Men denna fula sägen har väl mest sin rot i annalistens fantasier, som ”springare” för ”löpare” har satt (exempel finnas på ett sådant spratt). Under den tid Byron skrev denna sång, ådrog sig den olyckliga affären med drottning Karolina mycken uppmärksamhet såväl i Italien som i England. Hon beskylldes, bland annat, för att hava plägat olovligt umgänge med sin kammarherre Bergami, som ursprungligen varit en kurir. Byron gör i texten en ordlek med orden ’ courser” (springare, travare) och ”courier”. Övers, återger den i enlighet med vårt språks krav; en frihet, som han naturligtvis måste taga sig på alla andra ställen av samma beskaffenhet. 63: e st. ”Et sepulcri immemor struis domos” — vi bygga hus, då graven byggs åt oss. Citationen är från Horatius (Od. II. 18) : Tu secanda marmora locas sub ipsum funus, et sepulcri immemor struis domos. 87: e st. Till en portal, så väldigt sträckt, och vida, och så gigantisk till vart lineament. 226