3. Hon har sitt eget huvud, hon, för sig, hon offrar troner, offrar världar gärna för sin idol, och skulle gladelig från fästet sopa stjärna efter stjärna förrän hon skulle rygga från sin stig, som vågorna när de i stormen spjärna — hon är den onde (om han finns) bestämt, och ändock gör hon manikéer jämt. 4. Den äregirige så ofta har välvt värld och troner om, att, om1 passionen gör det en gång, vi ta den i försvar och ha till hands en ursäkt för personen. Vad ha vi av Antonii segrar kvar? Men att han för en vacker fru på tronen förlorat siaktningen vid Actium ger honom bredvid Cæsar själv ett rum. 5. Han dog vid femti — fyrti var hans flamma — men tjugu det mot femton vara bort, då göra tron och världar oss detsamma! Fast mitt förråd på världar ej var stort, så gav jag, då min hyllning jag fick stamma, vad som var mitt — ett hjärta! Det gick fort, men vägde upp en värld; ty världar kunna ej återge mig känslor nu förbrunna. 6. Det var den unges »skärv», och kanske äger jag den, som »änkan», på mitt saldo än; men om så vore att den intet väger, det var dock saligt att få offra den. Att Gud är kärleken, vet jag man säger, men Kärleken var också gud, förrän vår jord vart i sitt anlete förvriden av synd och ruelse — jag minns ej tiden. 230