27. Av vurm för könet är jag böjd att dela tyrannens önskan, »att vårt släkte fått e n nacke blott, där yxan finge spela», men på ett annat sätt, och ej så rått, fastmera ömt än våldsamt i det hela, och det är (nej, det var som pojke blott) att könet fått en rosenmun allenast och jag fått kyssa allihopa genast. 28. Briareus! lycklig du, ifall du fått allt annat i den mån som du fick händer! Men nej, min sångmö vill ej kläda skott som brud åt jättar, eller deras fränder, och kommer ej till Patagonien brått; nåväl, till Lilliput då, en i sänder, att hjälpa Juan ur det trassel, som han kom i, några vers härovanom. 29. Med odaliskernas älskvärda skara fick även han på givet tecken gå; men oansett han lopp betänklig fara så sneglade han gång på gång ändå (fast följden av hans vågspel kunde vara långt värre än det värsta man kan få hos oss, som blott med pungen plikta bruka) på barmens rundlar och på höfter mjuka. 30. Dock glömde han ej bort sin roll. Och hygglig skred mellan snöpingar från rum till rum den vackra truppen, blygsam och uppbygglig. I spetsen gick en dam, i varje tum en sträng niatrona, om ej vederstygglig, som tillsåg att man höll sig riktigt stum som i ett galleri av kvinnostoder; och denna dam benämndes »jungfrumoder». 236