55. Hon var huldsalig som guldålderns dar (då guld var okänt, fastän det nödvändigt skall låna tiden namn, liksom man har »Lucus a non lucendo» så behändigt, ej det som var, tvärtom just, det ej var, ett uttryckssätt som vår tid nyttjar ständigt, vars rå metall ej satan i det hela bestämma kan, om även sönderdela — 56. »Korintisk malm» förmenar jag det vara, mest koppar, men därhos all slags metall). Benägne läsare! låt gärna fara min långa parentes, som nu är all, men som jag tvangs till, får jag här förklara, och döm mig ej så strängt i något fall, du har ju dina fel, och visst ej färre, och hur som helst, är jag min egen herre! 57. Men till berättelsen vi återvända. Dudu förstod en cicerones plikt och gjorde, om än litet blygt kanhända, för Juan (nej, Juanna) snart sin bikt om denna labyrint förutan ända, och det i få ord nog, förunderligt! Ordkarga kvinnor kan jag i min brådska blott likna vid en återhållen åska. 58. Så lät hon henne veta (uppenbart jag här med vett och vilja henne säger och håller mig vid klädseln, det är klart) den åsikt man i Österlandet äger om sedig och jungfrulig levnadsart, att i den mån det finns i harem läger är det surnumerärer anbefallt att de vestaliskt skicka sig i allt. 243