51. Det var en sal (den kallas Oda här), med nattduksbord kring väggarna, och dukar, och säng vid säng därjämte. Allt det där kan jag beskriva, om du dig ödmjukar, ty jag fått se det efter stort besvär. Det var försett med allt vad könet brukar, med undantag av en sak, eller två, och det var närmre än de trodde då. 52. Dudu, som sagt, var vacker som en dag, frapperade just ej, men vann allenast med fina, regelmässiga behag, dem penseln kanske återgiver senast mot vad han gör med regellösa drag, som konstnärn vanligtvis kan träffa genast och får ett uttrycksfullt porträtt, och rikt samt, vackert eller icke, mycket likt. 53. Hon var ett solvarmt landskap lånt från söder, med yppighet och blom, men stilla ro, en slags natur som ingen storm föröder och i vars jordmån lyckan förr tör gro än i passionens, som beständigt glöder och kallas för »sublim» på löslig tro: jag, som sett hav i storm, och kvinnor även, beklagar älskarn mer än den i stäven. 54. Hon var ej trånsjuk, hon var hjärteklar, men med en stilla jämvikt i sitt sinne, och icke heller tycktes det hon bar en skymt av orent dittills i sitt minne, hon visste ej ens, fager som hon var och så med sina sjutton somrar inne, om hon var vit i synen eller gul, om hon var vacker eller hon var ful. 242