63. Det här är dårskap för de vises släkte, och visdom älskar jag mer än hon mig; men allt hos mig en eftertanke väckte, från fursten ned till trädet på min stig, fast aldrig Vetandet mig handen räckte. Vad äro vi? var tände livet sig? vad ha vi här att göra? och vart gå vi? Så fråga vi oss jämt — och fråga få vi. 64 .1 salen rådde tystnad. Nästan kallt bröt sig ljusskenet dimmigt genom röken, och slummer hade sjunkit överallt på fagra lemmar. Om det gives spöken så borde de i luftig ljusgestalt ha smugit hit från kyrkogårdsbesöken och såsom gastar visat bättre smak än hålla till i grusade gemak. 65. De sköna lågo spridda i en ring, som Floras barn från skilda zoner gunga i samma växthus, där de vackra ting med ans och kostnad drivas upp som unga. En med det bruna håret snott ikring låg där och sov, med ögonlock så tunga som mogen sommarfrukt i trädgårdslunder och öppna läppar med sin pärlrad under. 66. Röd låg en annan på sin vita arm, med svarta lockar, glänsande och mjuka, och log igenom drömmen, huld och varm, som man ser månen mellan skyar bruka, då som ett flor av snö från halvtäckt barm det vita linnet föll, det avundsjuka, och natten, medvetslös, såg hur behagen i blyg förvirring trädde fram i dagen. 245