67. Jag högg ej här i sten, fast det så låter, det var visst natt, men det fanns lampor kvar. En tredjes bleka färg och suckar åter förrådde att hon under drömmen var på fjärran stränder, som hon än begråter; och genom mörka ögonfransar skar — som daggdropp på cypressens kvistar glittra — en rad av salta tårar ut, och bittra. 68. En fjärde, bara marmorn i gestalt, låg i en stensömn, rund, och liksom gjuten, skär som en is, och kall, men överallt vit som en fjälltopp som är snöomfluten, som Loths gemål, förvandlad uti salt — här föds ett dussin bilder i minuten, välj vem du vill — den bästa är kanske en mejslad jungfru på en mausolé. 69. En femte var, om ytan ej bedrager, »bedagad» nästan, som betyda lär att man ej mera ser just någon dager. Mer vet jag ej, som aldrig rä,kna plär från nitton år. Men ej var hon så fager, där hon nu låg, som vanligen man är förrän man står på grund, så man som kvinna, och börjar sina synder eftersinna. 70. Men säg: hur drömde och hur sov Dudu? Det har jag sport om, men har ej fått veta, och lägger ej ett jota till ännu; men lamporna begynte redan streta med långa vekar, klockan över tu, och nattens gastar lyckats vägen leta till dem som läto narra sig april av deras gyckel — då hon högt skrek till, 246