111. Så rätade hon på sig, likasom hon tänkte tala — men höll åter inne, tog stora steg igen, och gick och kom, som alltid när det kokar i ett sinne. En stämning vittnar ofta gången om, vad vi också hos Catilina finne, som, hetsad under lidelsernas tvång, förrådde deras framfart i sin gång. 112. Så stannade hon. »Skaffa hit de tvenne!» Det sades lågt, men i en ton ändå som Baba kände och som skrämde denne; han ryste till, men dröjde med att gå och bad i ödmjukhet få fråga henne (det han dock visste) vad det var för två som hennes höghet menade allenast, så han ej toge miste nu som senast. 113. »Georgiskan och pojken», väste här sultanan; »och gör strax i ordning slupen vid lönportstrappan — och vad sedan är att göra» ... Orden fastnade i strupen i trots av harm och gäckade begär. Det märkte Baba, som stod sammankrupen, och vid profetens skägg, vid varje strå, bad henne låta saken återgå. 114. »Att höra är att lyda», sade han, »men tänk på följderna, ers höghet lilla! Nog vet jag att det står mig icke an att klandra edra påbud, eller gilla, men möjligt är att överilning kan i detta fall ändå bekomma illa — ej som det kunde vädras upp till slut och eders nåde råka illa ut; 17. — B y r o n, Don Juan. 257