107. Lik Pythia på sin trefot stod hon litet och vägde, liksom inspirerad av förbittring, ångest, och det inre splitet, med hjärtat, som av hästar under trav, av sina egna fibrer sönderslitet; men allt som spänstigheten eftergav föll hon ihop, och gled på dynan hän, där hennes huvud sjönk mot hennes knän. 108. Hon dolde ansiktet, och håret hängde i stripor, som en tårpil, och man såg dem sopa marmorgolvet, där de trängde sig under stolen (nej! det var en låg och stoppad ottoman); och barmen krängde i hennes djupa själskamp lik en våg som mot en kust med spillror plötsligt hämmas, men också låter allting översvämmas. 109. Så satt hon nedböjd — och de skymdes, dragen, utav ett hår som aldrig känt en sax; och ena handen, över soffan slagen, som alabaster hängde, eller vax. O, den som vore målare! i dagen jag ställde hela bilden färdig strax! Och vore orden färger! Det är mycket om jag får fram konturerna av stycket. 110. Baba, som lärt sig när han tala borde, men också hålla mun, teg som en byst, i väntan på att det bedarra torde, och vågade ej komma med ett knyst. Till slut Gulbeyaz genom rummet gjorde ett långsamt slag, men höll sig lika tyst; hon lugnat sig, men ögat stod i lågor, ovädret teg, men sjön gick än i vågor. 256