8. »En gruvlig kärlek och ett trolöst krig» (jag svär ej på min läsart, kan ni höra, men det går allt på ett ut, synes mig) jag sjunger, redo att en stad förstöra, som i en lång belägring utmärkt sig och så till lands som vatten haft a,tt göra med en Suwarow, som vi alla sett så snål på blod som aldermen på fett. 9. Den heter Ismail och den är belägen på vänstra Donauarmens vänstra strand, byggd något i den österländska vägen, men starkt befäst, såframt ej efter hand man ödelagt den sen med eld och brand, vartill en segrare är starkt benägen; från havet åtti verst, med närapå tretusen famnars omkrets, eller så. 10. Inom den stadens »linjer», som vi säge, är även en slags förstad — på en brant till vänster — som ifrån sitt högre läge behärskar platsen. Och på denna kant var av en grek, vars make vi ej äge, ett palissadverk rest, men hurudant! Till gagn för de från fästningen beskjutna, men blott till hinder för de inneslutna; 11. ty det stod lodrätt, vilket vittne bär om denne nye Vaubans stora snille. Likväl var graven djup som havet är, bröstvärnet högre än du hänga ville; men utanverk fanns ej, och caponière, (jag spelar ingenjör i vittert gille) som kunde ge en vink, en hälsosam, omtrent så här: »här går ej vägen fram». 264