56. På sista kvällen, i det ögonblick han ledde exercisen, flög en skara kosacker liksom falkar kring och fick en grupp i sikte, hur det kunde vara. En talte deras språk, så gott det gick, och blev förstådd, det var det underbara, samt snart på hållning eller på organ igenkänd som en deras veteran. 57. Till högkvarteret fördes de till slut, ty fången tycktes anse det för viktigt. De hade turkisk dräkt, men sågo ut som halvmaskerade tartarer riktigt, ja! ur varenda turkiskt skuren klut stack kristendomen fram, som oförsiktigt är blott ett sken ibland, ett yttre sätt, som gör en stygg förväxling mycket lätt. 58. Suwarow, stående i skjortan bland en trupp kalmucker — vilken som en börda han bara svor på, men som efter hand handleddes i hans ädla konst att mörda (för honom var ett liv ej värt ett grand och knekten visste att han borde vörda en vishet, grundad på den enkla tron att stupa är så gott som en pension) — 59. Suwarow, som på gruppen sikte fick ibland kosacker, vände på sig, medan han genomborrade dem med sin blick. »Ni kommer?» — »Från Konstantinopel, sedan vi lyckats fly i veckan som förgick.» — »Vad är ni för slags folk?» — »Det hör ni redan.» — Han visste vem han talte till, vår man, och den, som här var njugg på ord, var han. 276