80. Don Juan — jämte andra volontärer i täten — bjöd pardon; men detta var förnärmande bestämt för seraskierer och helst för denne ståtlige tartar: en krigsman utan sporrar och revärer, han visste stupa för sitt lands försvar. En engelsk skeppslöjtnant bad honom ge sig, men han fick lära sättet att bete sig. 81. Ty svaret ett pistolskott blev allenast så mannen tumlade på stället om. Då grepo åter våra kristna genast till stål och bly — de två metaller, som i så fall tala språket allra renast — och ej ett enda huvud undankom. Tretusen turkar föllo. Seraskieren fick sexton bajonettstyng på affären. 82. Och staden togs — men styckvis. Döden drack sig yr av blod; och vart man ville styra sin kosa, såg man folk, som högg och stack ännu i sista stund för sina dyra. Det var ej krigets blodsarbete. Ack, det var naturen, som i lössläppt yra — lik Nilens heta gyttja — kläckte blott vidunderliga skepnader av brott. 83. En officer, en trotsig ryss, som gick framåt på lik, fick icke med sig hälen, men stannade, som om ett bett han fick. Han ryckte och han slet, den goda själen, och sparkade och svor vart ögonblick och tjöt, som svultna vargar under kälen, men tanden släppte lika litet tag som ormens huggtand gjort till denna dag. 20. — Byron, Don Juan. 305