84. En turk, som i sin dödskamp foten kände, spasmodiskt i den starka sena bet, som någon småkvick Eskulapii frände har gett ditt namn, Achilles, som man vet; och käkarna han så förtvivlat spände, att (men det är visst lögn) fast ryssen slet och skilde huvudet från kroppen, hängde det likafullt vid benet kvar och slängde. 85. Till efterrättelse dessutom länder att officern blev lam i all sin dar, ty såsom skruvar sutto turkens tänder, för att få ryssen krympling, stackars karl. Med såret fick kirurgen inga händer och skulden kanske mer hos honom var än hos den museimanska huvudknoppen, som knappast ville släppa, skild från kroppen. 86. Ett faktum blir ett faktum — och poeten får akta sig för svävande fiktion. Det vore ingen konst, som I väl veten, att dikta, utan prosans restriktion, som fordrar sammanhang med verkligheten, om det ej blott går ut på grann diktion och lögn, varmed den onde, som man viskar, liksom med flugor våra själar fiskar. 87. Och staden togs, men gav sig icke. Blodigt höll turken ut och sträckte ej gevär; ja! om med rött man vattnat lika frodigt som Donau sköljer, skulle ingen där sett fienden i ögat mindre modigt. I förtid jublade Suwarows här: var gång som moskoviten dräpt den siste fick han en blodspant på att han tog miste. 306