108. Nog sökte Johnson och don Juan språka den gamle an med turkisk courtoisie, att han för Guds skull icke skulle bråka, men giva efter, för att få gå fri; men han for ut, som präster när de råka förivra sig av pur ortodoxi, och högg åt sina vänner med detsamma, som småbarn bruka göra åt sin amma — 109. och detta fast de sökte mäkla fred. Med var sin skråma föllo bäggedera — en med en suck, den andre med en ed — på gubben, som knappt visste till sig mera; men då slog hela horden, mäkta vred för det han vägrade kapitulera, på far och söner som en störtskur ner, ändock de aktade det knappast mer 110. än sandfält akta regn. Hans andre son sköts dock till sist; den tredje höggs i stycken; den fjärde fick ett dödsstyng framifrån; den femte, som naturen haft den nycken att göra lytt och som fått lida hån och smälek från sin födelse, rätt mycken, gick för en far i döden obesett, som blygdes för det liv han honom gett. 111. Den äldste var en vild tartar, en äkta, född till martyr just och till plågoris för bleka nasarener, och förskräckta. Han såg ej annat än sitt paradis och hulda barn med mjuka armar sträckta mot dem, som stupat här naturligtvis — svartögda houris, ljuvliga att möta, allsmäktiga som Evas barn, och söta. 312