104. Ja! så ser segern ut — och människan! minst nio tiondelar av de väsen vi kalla så, fast ej vår Herre kan ge hälften detta namn, om han är kräsen. Men för att återgå. En tapper man, en tartarkhan (i den prosaiska pjäsen, som jag har följt, benämnes han »sultan»), gav icke vika, utan bröt sig ban. 105. Fem söner hjälpte till (månggifte avlar soldater dussinvis, där ingen lag med falska grunder dubbla giften svavlar), och gubben ansåg det för vunnet slag så länge han ännu såg två tre gavlar. Men sjunger jag Anchises’ son i dag? nej — blott en rättframs patriark, och trofast, som slogs för sig och barn där han var bofast. 106. Det gällde fånga honom. Tappra män få, när de se behjärtat folk i fara, deltagande för dem och kunna än en blandning utav björn och halvgud vara, än som en storm, än som ett vax igen. Liksom ett knotigt träd kan vaja, bara en vårfläkt viftar, formar sig jämväl för veka intryck stundom deras själ. 107. Men låta fånga sig var ej hans plan och därför mejade han en i sänder, i stället för att ge sig. Tartarkhan hårdnackad var som Sveriges Karl i Bender. Men ryssens blödighet, som ej var van vid sådant trots, begynte visa tänder, ty, liksom tålamodet, kan till slut välviljan här på jorden nötas ut. 311