116. När gubben, som på länge ej ägt sinne för några houris' smäktande behag, men bara sina söner haft i minne, som1 skjutit upp som cedrar dag från dag, fick se den sista stammen i ett tag till marken kungligt störta, höll han inne och kastade en blick till avsked på sin första son — och sista likaså. 117. Vid det den gamle fällde klingan ned sågs ryssen sina rotar bakåt maka, benägen att ännu bevilja fred såframt ej gubben röte sitt »tillbaka!» Det såg han ej; hans hjärta var ur led och började (nu först) som asplöv skaka när ögat dröjde vid de ädla fem, som gått förut — och han stod utan dem. 118. Men det gick över strax; och med ett kast sprang han på deras bajonetter sedan, liksom ett nattfly, som i sorglös hast far mitt i ljuset och ej känner svedan; djupt bet det sig uti hans bröstkorg fast, det stål, som varit piltens bane redan, ännu en halvskymd blick till barnen smög — och ur det breda såret själen flög! 119. Förunderligt! Soldaten, vilken stod orörlig och lät barn och kvinnor blöda, blev, när han såg den gamle i sitt blod bland sina barn, som alla voro döda, bevekt av detta stolta hjältemod; och fast ej tårar kommo i hans röda, blodsprängda ögon, visste han — som sagt — att ära ett så avgjort dödsförakt. 314